Sommarlovet är nu ett minne blott. Solen i ögonen har gått i moln, sanden i öronen är sedan länge borttvättad och glassen har saknats i handen alldeles för länge. Sommarens varma känsla blåste bort när skolans dörrar återigen slogs upp och det var dags att ta de första kliven mot ett nytt läsår.
För visst var det med skräckblandad förtjusning vi återtog våra platser i klassrummen och lade distansundervisningen på hyllan. Vi fylldes med rädsla, rädsla för den pågående pandemin, rädsla för de nya förväntningarna som lades på våra axlar och rädsla över att behöva använda toaletter som används av fler än fyra personer igen. Vi fylldes också med hopp, hopp om att få en normal skolgång igen, hopp om att varje dag få privilegiet att träffa livs levande medmänniskor.
Men när den första vågen av ovana och nyhetens behag lagt sig, fylldes vi nog mest av allt med stress, ångest samt tröttheten från de sovrutiner, som är det enda som finns kvar i oss från sommaren. Kursprov hit, inlämningar dit, läxor här och dela dokumentet där, ständiga ord som flyger över oss i stridsflygplan, där vi går i minfältet bland hyperventilation, yrsel och handsvett. Hur ska vi göra för att väja för alla hindren och komma fram till jullovet helskinnade, på insidan och utsidan, med goda resultat i handen?
Om lärarna bara skulle få använda ett motto för att besvara denna fråga, skulle det med stor säkerhet vara “stressa inte”. Visst låter det som en bra idé? Men ack så svårt det kan vara. Trots att alla lärare gör allt i sin makt för att sprida ut arbetet, ge oss så mycket tid det bara går och försöka fixa fler chanser när det inte gått som vi tänkt oss den första gången, är det inte så lätt att bara “inte stressa”.
Hur mycket vi än planerar vår tid, pluggar och sover blir vi alla stressade, ångestfyllda och rent av flyktbenägna vid ett flertal tillfällen varje termin. Det är helt okej. Vi alla kommer någon gång sitta vid skrivbordet kvällen innan något prov och frenetiskt försöka pumpa in kunskap i våra hjärnor som redan känns överfulla. Vi alla kommer någon gång bli besvikna över att det inte gick som det skulle eller borde gått. Vi är alla stressade.
Så nästa gång vi är som mest nervösa, med en puls på 180 och rent av Stilla havet av svett i våra händer, ska vi veta att vi är inte ensamma. Tusentals elever före oss har upplevt precis samma symtom. De klarade sig galant, så varför skulle inte vi göra det? Ta ett djupt andetag, vi klarar detta.
