Allting måste komma till ett slut. I juni kommer det en tid när många av oss måste säga hejdå till en stor del av vår välkända vardag, speciellt vi treor. Sannarpsgymnasiet, barndomen, den utplanerade vardagen och vår kära skoltidning. För många kan den här tiden kännas dyster och för andra helt fantastisk. Det är dags att äta sina sista skolmåltider, lämna in sin sista uppgift, stänga skåpet en sista gång och det mest sorgliga skriva sin sista artikel i skolans storartade Brännbart.
Jag tillsammans med våra kära chefredaktörer har jobbat och slitit med den här tidningen i två år nu. Vi har bytt redaktion, vi har blivit digitala och har funnit en djuprotad gemenskap. Många vet fortfarande inte att vi existerar, andra läser tidningen slaviskt och vissa tvingas till att begrunda sig i den. Vi har åstadkommit mycket det senaste året gemensamt. Artiklar om allting från Covid-19 till psykopater till dödssynder. Textkommunikation, som kursen heter, har varit den mest ‘laid back’ undervisningen, men också den man har sett fram emot under veckan. Och oavsett hur osynliga vi än ha må varit för somliga har den här tiden inte varit förgäves. Så länge vi har bringat en individ ett leende på läpparna eller trampat någon på tårna har vi lyckats som tidning. För det handlar inte om oss, utan om er. Det är ytterst få som känner till skolans tidning och möjligtvis är det något bra, för ni är en del av något som kan vara värdefullt i framtiden. Möjligtvis går vi till historien, vem vet?
Däremot återstår ett dilemma. Medieinriktningen ska upphöra och hur kommer framtiden se ut för vår kära skoltidning? I ärlighetens namn är det möjligen på gott och ont vi lämnar den här tidningen och skolan bakom oss. Det känns häftigt om skoltidningen efter alla de här åren skulle sluta med oss, men också sorgligt. Brännbart är vårt arv och det vore tragiskt om det gick i spillo. Jag ber er, låt inte vår tid på Brännbart bli förgäves. För att inte avsluta tidningen alltför dystert ska vi hålla i tanken att oavsett vad man förlorar, har man alltid något nytt att vinna. Den här texten är inte menad att ge dig mer tungsinta känslor över situationen som härjar. Den här texten är en motivering till tiden som kommer efter. För med ett slut kommer alltid en början.
Sannarpsgymnasiet har tagit så mycket ifrån oss; som orken, motivationen och fritiden. Däremot har skolan också givit oss en hel del. Våra vänner, någonstans att ta vägen och några år att fundera på vad vi faktiskt vill göra med resten av våra liv. Det mest spännande blir hur kommer vi ut på den andra sidan. Vilka är vi utan skolan och hur ser verkligheten ut bortom Sannarpsgymnasiet tegelväggar? Bara framtiden kan avgöra. Så på riktigt nu:
Farväl Sannarpsgymnasiet, farväl underbara läsarskara och farväl Brännbart!
