Gymnasietiden sägs vara den bästa tiden i livet – och så är det kanske för vissa. Det var många i vår årskurs som höll tummarna där under höstterminens första skälvande dagar att vår student inte skulle bli en repris av fjolårets. Förmodligen alla. Alla, förutom jag.
Nu har den sista våren i gymnasiet för oss 02:or springande försvunnit iväg och enligt traditionsenliga uppfattningar står fest, fylla och framtidshopp på tapeten – och inte nog med det, som grädde på moset så tar vi ju förstås också studenten!
För dig som läser detta och som kanske inte känner mig så väl, låt mig först berätta en hyfsat vital sak om mig själv, jag är sjukt ängslig. Ofta. Framförallt när det kommer till stora tillställningar och ståhej. Framförallt när jag förväntas ha roligt och vara glad. Därför hoppades jag på ett mer lågmält studentfirande, utan tjocka släkten som jag ändå aldrig träffar och utan att fumla runt full som ett svin på ett studentflak genom stan. Det verkar som att mina böner tillslut blev besvarade (och jag ber verkligen om ursäkt för detta alla blivande studenter). Missförstå mig nu rätt, det är inte så att jag hoppades på att studenten skulle bli tråkig, snarare tvärtom! Jag tror innerligt på att studenten blir vad man gör den till och jag går in med inställningen om att det kommer bli en hejdundrandes massa skoj.
Oavsett hur, vem och vad man är kan vi nog alla känna en skräckblandad förtjusning inför studenten. Vi lämnar den trygga kuvösen (Sannarpsgymnasiet) efter bitterljuva år. Skyddsnätet plockas bort och vi ska nu stå på egna ben. Herregud. Hur ska detta gå? Med all säkerhet – hur bra som helst!
Så nu kära studenter, låt oss sjunga om lyckliga dar, betrakta den blomstertid som kommer och njuta av sol, vind och vatten!
