Du stod i samlad trupp inför skolavslutningen i 9:an med dina käraste (kanske även okäraste) klasskamrater. Oroligt tänkte du: ”kommer jag att hålla kvar kontakten med mina vänner? Kommer jag ens få vänner på gymnasiet?”… Nu står du här igen, med studentmössan på och (förhoppningsvis) en gymnasieexamen i handen. I samlad trupp står du jämsides med dina klasskamrater inför utspringet. Somliga har du kommit väldigt nära och vissa av dem känner du knappt, trots tre långa år i samma klass. Gymnasietiden är starkt präglad av vänner och likväl som kurser tas några bort och läggs till under årens gång. Så låt oss blicka tillbaka tre år. Tåget mot gymnasiet är klart för avgång.
Första dagen på gymnasiet är troligen en dag de flesta minns. Sömnlösa ungdomar tog sig till Sannarpsgymnasiet där de fick genomföra de välkända sammarbetslekarna. Kanske var det här som några av er kära läsare träffade den vän som ni skulle stå närmast dessa tre år. Den personen ni fick en bra bond med på direkten och där personkemin fanns från start. Kanske var det även här du träffade din nästa fiende. När skolan började på allvar kom de svåra frågorna in i bilden, vem sitter jag med i klassrummet? Vilka ska jag hänga med på rasten? eller: Vem ska jag sitta med i matsalen? För de flesta av oss så löste sig dessa frågor på ett eller annat sätt. Efter skolan kanske man möttes upp med sina närmsta vänner som berättade sina historier från sina nya respektive gymnasieskolor och linjer.
Ettan flög förbi och när man nu blivit bekväm med sina klasskompisar kom det första svåra hindret, iallafall för vissa linjer. Det var nämligen dags för klasserna att splittras till sina respektive inriktningar. Nya kurser lades till. De gamla togs bort. För vissa innebar detta ingen stor förändring, andra hade turen att få med hela sitt kompisgäng till sin nyformade klass, men för vissa innebar det att ens närmsta klasskompis inte längre skulle vara med en. Ettans första förgångna år kanske också medförde att kompisar man brukade träffa nästan varje dag innan gymnasietiden knappt syntes till hos en längre. Europaklassen åkte iväg till London, Madrid och Paris och syntes inte till på 4 månader, däribland jag. Det var en tid då man åkte iväg från sina kompisar i Sverige och hittade nya vänner från landets alla hörn utomlands.
Höstterminen kom till ett slut, Europa-eleverna återvände. Ledsna över att behöva lämna sina nyfunna vänner utomlands men ändå så lättade över att få träffa de vänner som så länge har väntat på att de ska komma tillbaka. Nu var man i mitten på sin gymnasietid, den kanske tryggaste tiden på hela skolgången. Man var inte längre yngst och ängsligast för allt det nya, men man var inte heller äldst som behövde möta det slutliga. En sak var dock säker, det var ingen som var redo på gapet mellan matte 1 och matte 2. Framför allt inte London-eleverna som fortsatte traditionen att hamna långt efter resten av Sannarp i kursen när de väl kommit hem.
Trean, det sista året. Slutspurten innan man ska ge sig vidare ut i livet. Har klass-sammanhållningen blivit bättre? Svaret varierar drastiskt beroende på vilken klass man frågar. Pressen blev allt mer påtaglig i mitten på läsåret samtidigt som motivationen sjönk allt längre bort i en avlägsen håla. Det blev åter distansundervisning under en längre tid och medan betygen sakta men säkert dalade så ändrades kompisrelationer även här, både i skolan men också utanför. Kanske var det nu man gled ifrån den där klasskompisen man bara umgicks med i skolan, men inte utanför. Kanske var det även nu man började umgås mer med sina närmaste vänner utanför skolan och sågs under lektionstid så fort uppropen var klara.
Den sista terminen. Nu gäller det. Sista chansen att få den högsta möjliga meriten inför högskola och universitet. Framtidsångesten går på högvarv och blir bara värre och värre. Studenten närmar sig med stormsteg. Vissa är otroligt taggade och har väntat på denna dag sedan de för första gången valsade in genom Sannarps huvudentré. Andra är inte lika exalterade. Kanske är man orolig för vad man vill göra i framtiden, kanske känner man sig inte redo att lämna tryggheten i skolan och kanske är man även rädd att förlora sina vänner efter 3 år.
Kurser liksom vänner har tagits bort och lagts till och nu står vi här på vår sista skoldag innan vi tar studenten. Vänner har präglat hela vår gymnasietid, på både gott och ont. Mycket saker kommer hända i våra liv nu efter studenten och det är kanske inte alla våra vänner som hinner med vårt tåg innan det lämnar perrongen mot framtiden, men en sak är säker. De vänner vi håller som närmast och som har stöttat oss genom hela denna tid kommer alltid att vara med oss, oavsett hur många år som har passerat efter den dag då vi springer ut från Sannarpsgymnasiets entré med studentmössorna på och examen i hand. Tåget mot framtiden är klart för avgång.
