“Allt var bättre förr”, brukar tanterna på caféet säga. Inget jag är beredd att hålla med om. Självscanningskassor och nättidningar är tecken på revolutionen vi människor satt i verket. Vilken utveckling! Vilket underlättande! Vilken utopi! Men visst kan man någonstans i bakhuvudet hålla med tanterna. Det finns vissa ting i samhället som mycket riktigt var bättre förr.
En gång i tiden såg livet ut på rätt sätt. Vintrarna var vita och på helgkvällarna vankades det Charleston på dansbanan i stan. Chokladkakorna kostade bara ören och det var männen fattade de politiska besluten som skulle gynna oss alla. Inte en enda röst lades av en känslostyrd kvinna med hormoner som levde rövare på hjärnkontoret. Nu är det sandlåda i Riksdagshuset i Stockholm och det var minsann inte på detta sätt innan kvinnorna lade sig i.
Ytterligare beslut som med alla vettiga argument bör tillfalla männen handlar om alla dessa kläder i garderoben. Här kan kvinnor stå i timmar och välja. Plocka ut och plocka in. Timme ut och timme in. Detta var aldrig något problem förut när männen berättade vad som var lämpligt att bära, och inte bära när man skulle gå ut för att ta sig en sup och dansa disco tills polisen agerade taxi i morgontimmarna.
Dagens feministrörelse har vänt upp och ner på hela den mänskliga evolutionen. Männen förväntas vara hemma och vara föräldraledig tiden efter barnet fötts. Varför? Så vitt jag vet har män inte mjölk till barnen i sina bröst. Familjens livmoderbärare har börjat lämna hemmets trygga hamn och söker karriär. Inget är längre som det var menat att vara!
Nuförtiden har vi inga problem att lägga avtryckarknappen för världens kärnvapen i händerna på kvinnor. Jag menar, hur kan vi vara säkra att hon inte är i DEN tiden av månaden. Varje dag med henne på jobbet är en osäkerhet. För visst var Karin lite tjurig på mötet i fredags? Nästa vecka händer det nog. Tisdag förmodligen, kanske onsdag. Då smäller det. På ett sätt eller ett annat. Drar hon av säkringen till kärnvapenknappen eller skyddsplasten på tampongen först?
Och när ska jag egentligen få möjlighet att lägga cyanid mellan ostskivan och skinkan när jag inte längre förväntas göra i ordning frukostmackan åt min man och servera på sängen?
Men pojkar, tack för att vissa av er aldrig ändras. Tack till er som fortfarande säger åt mig att jag är sötare när jag ler när jag går förbi på gatan. Utan er hade jag alltid haft långt till lyckan och glädjen.
