En resa för livet – Min tid som Europa-elev 2019

Det börjar med informationsmöten  i skolan, sen kommer vad som känns som tusentals blanketter, en faktura och till slut en flygbiljett från Kastrup till Heathrow Airport med en återresa fyra månader senare. Fyra månader fyllda av äventyr, nya upplevelser, vänner och otroligt mycket mer. Spänn fast säkerhetsbältet, packa dina väskor och häng med mig när jag blickar tillbaka på min resa till London som Samhäll-Europa elev från augusti till december 2019.

Augusti

Dagen för avresa närmar sig och planeringen för vad man ska packa och framför allt hur mycket man ska packa är för tillfället det största problemet. Stressen över att hinna träffa alla kompisar innan avresedagen börjar sakta men säkert krypa fram och på skrivbordet ligger högen av ifyllda blanketter från skolan tillsammans med flygbiljetten och passet. Dagarna räknas ner: 3 veckor, 2 veckor, 1 vecka. Resväskan packas och paniken drabbar en när man inte får plats med det man vill ha med samtidigt som man ska lämna plats för det man kommer köpa till väl där i London. Veckan innan avresan flyger förbi och till slut är det dags att åka.

Avresedagen

Den 27 augusti klockan 8.30 står man på Kastrup tillsammans med de andra Europa-eleverna från Sannarp och väntar på att få checka in sina väskor. Jag börjar snacka med Ida och Sebastian från Naturprogrammet på Sannarp som jag aldrig tidigare pratat med men som senare kommer visa sig betyda väldigt mycket för min vistelse i London. 

Klockan 10:40 sitter vi på planet och ska lyfta mot vår livs resa. Det märks tydligt att det finns en nervös drös av elever på planet, för spänningen går nästan att ta på. Den två timmar långa flygresan känns som en evighet men till slut anländer vi till Heathrow Airport. Efter en liten vandring anländer vi till vår värdfamilj-samordnare Malin som ska dela upp oss i olika grupper då vi ska köras till våra värdfamiljer i olika områden. Just när jag tror att jag inte kan bli mer nervös så får jag reda på att jag ska bli avsläppt allra först. 

En stund senare har alla knölat in sina väskor i de små minibussarna och en efter en ger de sig av. Vi inleder också strax vår färd och snart är vi framme i Twickenham där jag ska bo. Bussen stannar. Det är dags för mig att hoppa av och möta min värdfamilj. Jag går ur bussen med väskorna i handen och möts först av min värdmamma Cemille som jag får en stor kram av. Därefter kommer hennes dotter Frankie som är i min ålder. Cemille förklarar att värdpappan John fortfarande är på jobbet och ska komma hem lite senare. Jag går upp för trappan i huset och får se mitt rum för första gången. Det är ungefär lika stort som mitt rum i Sverige. Jag har turen att få en dubbelsäng och ett stort fönster som vetter ut mot gatan utanför. 

Den första timmen i huset var skum. Familjen kände man inte än och den nya miljön var man inte heller van vid. Efter att mina saker var uppackade frågade dock Cemille något som verkligen underlättade det hela, om jag ville ut på en promenad för att se området. Vi inledde med endast grannskapet men eftersom att vi hade så otroligt mycket att prata om så slutade det med att vi gick i nästan en timme hela vägen bort till centrala Richmond och Richmond University som inrymmer Svenska Skolan i London. Detta var den första bilden som jag tog av skolan:

Richmond University

Och denna utsikten fick man passera varje dag om man gick förbi parken mot centrala Richmond:

Terrace Gardens
Den första veckan

Då var det äntligen (beroende på hur man ser på det) dags för den första dagen i skolan på Richmond University. Informationsmöten, träffar med lärarna, rektorerna, klassen och guidning av skolan var det som väntade. Skolan var riktigt fin. Lite som ett slott på utsidan och väldigt stor och öppen på insidan. Lärarna var riktigt schyssta och rektorn var väldigt ambitiös och framåt.  Klasskompisarna var också trevliga, de flesta var Stockholmare men det fanns skåningar och en norrlänning med i drösen av elever också. 

September

Inne i skolan fanns det ett Starbucks där det jobbade en jättesnäll kvinna som hette Sylvia. Varje gång när man gick dit så möttes man av ett “Hello Darling, how are you today?” Jag började köpa kaffe hos henne när energin inte fanns där. En dag när jag stod i kön för att köpa en kaffe så började tjejen framför mig i kön prata polska med Sylvia. Mitt polska ursprung hoppar till av glädje när jag inser att jag kan prata polska med Sylvia. Så nästa gång när jag skulle köpa kaffe på Starbucks så var det ingen kö. Då passade jag på och frågade: “Czy pani mówi po polsku?” (pratar ni polska?) Hon svarar chockerat och glatt “Tak!” (Ja!) och resten är historia. Sylvia blev som en extramamma för mig under min tid i London. Om jag någon gång hade en jobbig skoldag så var det bara att gå ner till Starbucks, köpa en latte och ha en pratstund med henne, sen var allt genast bättre. Varje gång man köpte en kaffe så fick man en stämpel i sitt så kallade loyalty card där man till slut fick den 10:de koppen gratis. Efter tag började Sylvia ge mig använda loyalty cards så att jag fick min gratis kaffe snabbare. En gulligare människa är svårt att hitta.

Innan Londonresan hade jag  aldrig varit i Storbritannien, därför blev den första turen till centrala London en riktigt häftig upplevelse. En kort tågresa från Richmond Station till Waterloo Station och sedan en promenad över Waterloo Bridge.

Waterloo Station

Under promenaden på bron kunde man på vänster sida se alla “klassikerna” bland annat Big Ben (som tyvärr var under reparation under vår vistelse), Westminster och London Eye medan högersidan hade alla skyskrapor, bland annat The Shard, The Monument, Sky Garden med flera. Väl inne i centrala London var det svårt att bestämma sig vart man skulle titta. Överallt fanns det sevärdheter, coola byggnader och en väldigt massa folk. Vi gick till alla “must see” ställen som Carnaby Street, Piccadilly Circus, Oxford Street (där plånboken fick svida rejält), Trafalgar Square och många fler. Jag var helt slut när vi sedan tog tåget hem.

Min värdpappa John hade ett intresse för klassisk musik. Något som passade mig riktigt bra då jag själv spelar fiol, är med i en orkester och har en pappa som visat mig klassisk musik sen jag var bebis. Därför blev jag överlycklig när han frågade mig om jag ville gå på The Proms i Royal Albert Hall. En av världens mest kända klassiska konserter som visas på TV världen över varje år spelad i en av Londons mest kända konserthus.

Artister som Jimi Hendrix, Mariah Carey, Ellie Goulding, Bastille, Bob Dylan och Coldplay har spelat här. Det var även här som den ökända memen med Adeles publik som sjunger someone like you utspelade sig.

Det finns ett ämne som alla Europa-elever ska läsa när de är iväg i sina respektive städer och detta är Kultur- och idéhistoria även känt som KOSKUL. I detta ämne lärde vi oss om, you guessed it, Londons historia och kultur. Men detta innebar inte att vi bara satt i klassrummet och glodde, vi åkte även ut på en massa turer till centrala London med våra lärare Jane och Johan. Den första turen vi gjorde var till British Museum där det fanns allt från statyer från Antikens Grekland till utsmyckningar från Egyptiska riket. Arkitekturen på själva museet fick en att känna sig som att man var i en borg med glastak. 

The British Museum

Detta var långt ifrån den enda platsen vi besökte med KOSKUL. Victoria and Albert Museum, St. Martin’s Theatre och Westminster Abbey var några av allt det vi fick se. På St. Martin’s Theatre fick vi se den äldsta pjäsen som fortfarande går på teater i världen: The Mousetrap. Premiären gick den sjätte oktober 1952 och har pågått sedan dess.

Oktober

Oktober började starkt genom att kanelbullens dag firades på ett svenskt bageri mitt i centrala London och en tur till The National Gallery tillsammans med Ida och Sebastian. Mer än halvvägs genom månaden begav jag mig till Hammersmith Apollo för att se bandet Why Don’t We spela och knappt två dagar senare satt jag på ett plan på väg till Sverige för att hälsa på familj och vänner under höstlovet. Dagarna i Sverige flög förbi och innan jag visste ordet av var på ett plan med Take me back to London av Ed Sheeran i hörlurarna.  

Vissa dagar hade man turen att ha sovmorgon. Då brukade jag Ida och Sebastian ge oss av till vårt favorit brunchställe, nämligen Antipodea i centrala Richmond. En toast med ett poached egg på toppen plus en kopp breakfast tea i magen gjorde att man kunde man klara även de segaste lektionerna.

November

Förutom att käka tillsammans och dra på turer i mitten av London så åkte jag, Ida och Sebastian en bra bit utanför London, till Portsmouth som ligger vid Storbritanniens södra kust. Det var black friday och vi skulle åka tåg till en stor outlet och fynda. Efter en två timmar lång tågresa var vi framme och för första gången på två månader fick vi återigen se havet. En stor tömning av plånboken senare begav vi oss återigen hem till London. 

På hemmaplan i London besökte vi även The Banqueting House, en byggnad från renässansen med en fantastisk takmålning. Guidningen var så enkel som att man fick ligga i en sackosäck och titta upp i taket på målningen medan rösten i ens walkie-talkie liknande maskin berättade om historierna bakom den. 

The Banqueting House

Det blev även några turer till Kingston vars galleria hade nästan allt som Oxford street, minus alla tusentals turister. 

För en som jag som älskar Harry Potter så är London rena guldgruvan. En av dessa skatter fick jag se i slutet av november och detta var Harry Potter and The Cursed Child på Palace Theatre. Jag kan inte sätta ord på hur fantastiskt det var att se föreställningen. Den var bortom allt och sannerligen något i världsklass. Den är ett måste för alla mina fellow Potterheads. 

December

Det går inte att förneka att det skedde en hel del festande under tiden i London, men höjdpunkterna i denna kategori var definitivt Insparken och Utsparken. Man skulle vara utklädd under båda tillfällena och jag skulle satsa. På Insparken var temat film och jag hade av någon anledning fått tanken att jag skulle vara Cruella de Vil. Jag åkte in till centrala London till en skum butik där de hyrde ut utklädnader och hyrde en Cruella de Vil coat och köpte sedan röda sidenhandskar, vit temporär hårfärg och rött läppstift. Detta blev resultatet:

På utsparken blev temat ”grupp” och jag och två av mina vänner på natur, Clara och Hugo fick tanken att vi skulle göra något tillsammans, vi visste bara inte vad. Sen kom vi på det: Vi skulle vara iCarly. (“jag är blond, du är brunett och Hugo är kille! Det blir svinbra!! löd orden från Clara när vi fick snilleblixten.) Min skrivbordshörna i mitt rum fick bli till en pysselstuga och jag spenderade totalt tre timmar på att rita en skylt med iCarly loggan och med en skokartong göra Freddies kamera. Det sista som behövdes var en rosa tröja till Carly och en rutig skjorta till Sam vilket en trip till närmaste second hand butik löste. Detta blev det slutliga resultatet:

Hugo som Freddie, jag som Carly och Clara som Sam på Utsparken

Efter Utsparken fick jag uppleva min andra Harry Potter skatt, nämligen Warner Bros Studio Tour. Så fort man stiger in i den väldiga salen så möts man den mastodonta Ukrainian Ironnelly, den majestätiska draken som hjälper Harry, Ron och Hermione att fly från Gringotts i Harry Potter and the Deathly Hallows. 

Ukranian Ironbelly

Därefter följer en lång prommenad där man gång på gång tappar hakan medan man vid nästan varje sak tänker: Dessa är de riktiga! Det var detta som användes i filmen! 

Men allting toppades när man fick stiga in i ett av de sista rummen och se Hogwarts. Hur löjligt det än må låta så grät jag när jag fick se det. Det var så mycket glädje men även en del sorg, en bekräftelse att denna fantastiska värld inte är på riktigt. 

Warnerbros studios kronjuvel – Hogwarts slottet

Med bara två veckor kvar av resan åkte jag och mina vänner Crille och Selma till The O2 arena, en av Londons mest kända arenor som dessutom är omgivet av ett shoppingcenter. Efter att ha gått runt där ett tag begav vi oss till den roligaste formen av public transport vi tagit under alla våra 4 månader i London, nämligen cable car, alltså linbanevagn. Samma system som man använder sig av på skidorter. Det hade hunnit bli kväll. Under den lilla 10 minuter långa färden gled vi över London där de miljontals ljusen lyste upp staden i mörkret.

Julen närmade sig med stormsteg samtidigt som de sista dagarna av vår storslagna resa blev färre och färre. Efter en till resa till Kingston för att handla julklappar började man återigen packa väskan. De sista dagarna i skolan var inte desamma. Uppenbarelsen att man snart skulle lämna alla nyfunna vänner slog en hårdare än väntat. Till slut kom den där ödesdigra dagen. Den sista dagen i skolan. Alla var något dämpade och man märkte att stämningen var något tyngre. Jag tog en sista runda till Starbucks och köpte mig en latte, gav Sylvia en stor kram och lovade att jag skulle hälsa på henne i skolan någon gång i framtiden. Jag har fortfarande kvar mitt senaste loyalty card. Det är en stämpel som fattas till jag får mitt gratis kaffe. Den ska sparas till min återresa.

Stunden kunde inte längre undvikas. Det var dags att ta farväl av alla och ge sig av från skolan. Det blev ett långt tal från rektorn och vår mattelärare Daniel som alltid fick oss att skratta med sina “makes det sense?” drog ett helt otroligt och oväntat piano solo med sjuka riffs som ingen av oss kunde greppa att han faktiskt kunde. Sedan väntade en lång rad av fantastiska lärare att säga hejdå till. Tårarna brast vid Jane som haft oss i Kultur- och idéhistoria och som varit min favoritlärare under vår tid på skolan. När man väl trodde att det var över så hade man fel för väl utanför aulan stod alla elever från alla klasser som man hade lärt känna som man också skulle säga hejdå till. Det blev ett makalöst gråtkalas när man kramade alla sina nya vänner hejdå. Till slut gick man därifrån. Jag, Ida och Sebbe tog en sista promenad förbi Terrace Gardens. Vi njöt så länge vi kunde av utsikten. Vi skiljdes åt och jag var helt tom när jag satt på bussen på väg hem.

Dagen var kommen. Resväskan var packad på bristningsgränsen och det var dags att ta sig till flygplatsen. Jag sa hejdå till John och åkte buss med Cemille till flygplatsen där hon hjälpte mig med alla väskor. Vid terminalen sa vi hejdå och jag anslöt mig till mina kompisar från Sannarp. Tillsammans gick vi bort mot planet och lyfte hemåt. Åter på Kastrup sa jag hejdå till Ida och Sebbe och tackade dem för en oförglömlig resa innan jag möttes av min familj och åkte med dem hem till Halmstad.

Londonresan går inte att beskriva kortfattat (som ni säkert märkt vid det här laget) men en sak är säker: det är ett minne för livet som kommer att vara med  mig en lång tid framöver. Det är helt klart det bästa jag varit med om i hela mitt liv. 

Och till er framtida Europa-elever som ska ge er ut och få vara med om samma fantastiska resa som jag har haft: Ha det så kul, och njut av varje stund ni har i er resa för livet. 

Previous Story

Då var det dags igen...

Next Story

Julklappshysteri

Latest from Nummer 1

Banbrytande brudar

I samband med IDAHOT, International day against homophobia, transphobia and biphobia, skulle Sannarpsgymnasiets mediatvåor ställa ut…

Mer sprit, tack!

Det är tisdagsmorgon. Timman är slagen och jag glider in genom Sannarps återöppnade portar. Jag möts…