Fredrik Almander är instruktör på Sannarps NIU-handboll, Maja Almander går samhällsvetenskapsprogrammet med NIU-handboll och hennes storebröder, Emil och Calle, har också gått Sannarp med samma handbollsutbildning. Här är en text från HK Drotts Facebooksida om handbollsfamiljen Almander.
De själva: Om syskontrion Almander
Man säger ju att äpplet inte faller långt från trädet.
I familjen Almander, med pappa Fredrik, som trädet i denna liknelse, har tre äpplen fallit i närheten av stammen. Faktiskt inte alls långt ifrån.
Fredrik Almander är en av tränarna för Halmstad Handbolls damlag, numer hemmahörande i division 2, och även pappa till en skara barn.
Syskontrion Maja, 17, Emil, 21, och Calle, 23, spelar alla handboll på högsta nivå i Drott. Snart i alla fall.
Lillasyster Maja är enligt trovärdiga källor på väg in i Drotts trupp från Halmstad Handbolls, vilket för övrigt är utvecklingslag till HK Drotts damer.
Mellanbrorsan Emil och storebror Calle är båda ordinarie spelare och viktiga kuggar i dagens Drott. Emil på linjen, Calle på niometer.
En syskontrio som denna är tämligen ovanlig i svensk handboll, de är i vart fall inte vanliga att se i en och samma klubb. De sitter på läktaren och tittar på medan en träning i rytmisk gymnastik pågår i hemmaarenan i Halmstad, det är mitten av maj, försäsongen är igång.
Calle, du är äldst i syskontrion, hur kommer det sig att du valde handboll?
– Jag testade massa olika sporter, men handboll var roligast, men spelade fotboll länge också, berättar Calle.
Lillasyster Maja har spelat handboll sen hon var fyra och höll även på med gymnastik under tolv års tid.
Men det var var väl i det närmaste omöjligt att inte bli handbollsspelare med tanke familjen hon föddes in i.
– Ja, det är klart det vara svårt när man vuxit upp i en handbollshall och format livet efter handbollen, berättar Maja.
Är det träningsmoralen som fört er alla tre syskon dit ni är idag, eller vad är hemligheten?
– Ja, träningsmoral och att vi analyserar det mesta i efterhand, svarar Emil insiktsfullt och tillägger att de verkligen analyserar ALLT i handbollsväg i efterhand.
Calle flikar in, och berättar om vilken stor roll beachhandbollen spelat in under soliga somrar, där turneringen i Åhus varit en vanlig destination. En veckas kombination av familjesemester och handbollscup, umgänge med släkt och vänner, både att se och spela själva, heja fram varandra under spellediga dagar. Det är uppenbart hur stor roll glädjen har betytt för framgången.
På vilket sätt bidrar era respektive framgångar till varandras motivation?
– Går det bra för nån av oss så blir man själv inspirerad och gläds åt varandras framgångar, svarar Calle.
– När jag ser dem lyckas, svarar Maja och avser sina bröder, så vill JAG göra det också, ”vara som dem”, som man säger. Och man vill ju alltid bli bättre än sina bröder, för man tävlar ju alltid lite. Men det är svårt, för de är ju väldigt bra på det de gör. Och det inspirerar ju mig, jag lär mycket av dem.
När syskonen ska enas om vilka egenskaper de har gemensamt som handbollsspelare, uppstår en intressant diskussion huruvida ”vilja” eller ordet ”kampvilja” är det rätta, men åtminstone att ”inte vika ner sig”. De enas till slut även vid självinsikt, vilket underlättar analyserna, och landar även i bra fysik och ett inte alls helt otroligt förslag om bra gener i släkten.
Mål, ambitioner och drömmar, då:
Maja, var är du om fem år?
– Det är svårt att veta nu, men jag vill upp och spela i högre divisioner och utvecklas vidare.
Emil poängterar att klubbens utveckling och resultat kommer vara avgörande, och att den personliga utvecklingen har en betydande roll. Men om hur det kommer att gå kommande säsong svarar Emil kort och gott:
– Jag har ingen aning. Men vi hoppas.
Och det man hoppas på är avancemang till allsvenskan.
Calle, då, om tre år?
– Jag trivs väldigt bra i Halmstad med syskon, familj och vänner, och när vi får ha publik kommer ofta släkten hit och kollar. Så bra som jag trivs i Halmstad ser jag ju gärna att både laget och föreningen utvecklas, så man kan nog se mig springa här om tre till fem år också.
Text & foto: Simon Eidorson, HK Drott Halmstad
