Skoltidningens sista nummer

charlie-tindra

Nu är det dags för skoltidningen Brännbart att sprida sitt sista nummer. Detta kreativa andningshål har fyllt en viktig funktion för eleverna: ”Ett ställe där man får skriva precis som man vill” och ”den lektion man längtar mest till” är ett par av kommentarerna från årets skribenter.

Det sista numret av Brännbart har det passande temat ”avslut”. Enligt mig är det också ett av de allra bästa numren, med väldigt välformulerade och personliga texter som flera handlar om känslorna inför att ta studenten. Läs det NU!

Men för dig som inte tar dig tid att klicka in till tidningen publicerar jag här nedan Tindra Wellerfors text med rubriken Mot oändligheten och vidare. Läs den och ta dig sedan vidare in till tidningen för att läsa de andras texter. Det är du värd.

(På bilden chefredaktörerna Charlie Fjällman och Tindra Wellerfors.)

Mot oändligheten och vidare

I mitt liv har jag velat bli många saker. TV-meteorolog, för då skulle folk känna igen mig men samtidigt skulle jag inte ha paparazzis efter mig. Polis, för det enda jag kunde göra i timmar var att ta mig fram på Google Maps gatuvy och fantisera om nästa brott jag skulle ta mig an. Frisör, så att jag äntligen kunde vara bättre än mamma på något. Min gymnasietid har lärt mig att vad jag än blir måste jag alltid överleva. Det enda jag vill i livet är att bara få vara.

Det är sällan vi blottar oss nyktra. När berusningsmedel möter våra läppar är det som om alla lager faller av oss. Vi vågar gråta, berätta vem vi älskar, vad vi är rädda för och våra allra djupaste hemligheter, helt i avsaknad av rädslan att bli dömda. Under en period har detta varit den enda räddningen för mig. Jag behövde inte längre leka murare för mina egna känslor. Jag kunde lämna titthål i muren mellan mig själv och dig på andra sidan. Under en period trodde jag att alkohol och andra droger både skulle rädda mitt liv, men också ta det.

Jag har låtit rakbladen och dess röda efterföljande färg skapa historier på mina armar. Varje ärr symboliserar en kväll jag överlevt, fastän jag inte trott det. Fastän jag inte velat det. Jag får inte längre panik av illamående och hulkningar, för till slut är kräkningar inte en symptom på svaghet och sjukdom, utan bara ett sätt att rensa kroppen och ångra kvällsmaten från tidigare. Att få krampanfall i bröstet på toagolvet mitt i natten är inte längre en panikattack, för inte längre får jag panik av känslan. Jag vet att jag överlever, och överlever jag inte är det också okej.

Vi lever i en märklig värld. Saker och ting är inte som vi trodde det skulle vara, och gymnasietiden har inte alltid varit så bra den framställs som på film. Men med tiden kan vi lära oss att plocka ut guldkornen och göra dessa till belöningar vi stöter på under vägen fram till mål. Vi måste hålla ut och hålla i. Håll ut, för det kommer en tid efter denna om du bara låter det hända. Och hålla i, för vi alla behöver en extra hand att krama och extra öron att dela våra tankar med. För vi måste våga gråta, våga berätta vem vi älskar, vad vi är rädda för och våra allra djupaste hemligheter, utan att vara rädda för att bli dömda. Det enda jag vill i livet är att bara få vara. Och oj, vad jag bara ska vara.

Written by