Efter snart tre år på Sannarps vård- och omsorgsprogram känner sig Ahlam, Julia och Maja mer än redo för att jobba inom vården. Och jobb kommer de att få! Just nu praktiserar de på sjukhuset. Maja är på medicinsk akutvårdsavdelning, medan Julia och Ahlam är på kirurgisk akutvårdsavdelning.
Maja och Julia möter mig vid entrén. Vant visar de mig vägen genom sjukhuset. De smälter perfekt in i miljön i sina vita arbetskläder och samtalar med varandra om dagen, om patienten som fick byta från den medicinska akutavdelningen till den kirurgiska och använder latinska namn på åkommorna de beskriver.
– Kan ni se er som anställda här?, frågar jag.
– Ja! Absolut!, utbrister båda.
Efter att ha gått vård- och omsorgsprogrammet är de hett eftertraktade bland arbetsgivare och är i stort sett redan garanterade jobb.
– De har sagt att vi har stora möjligheter, säger Ahlam när vi möter upp henne. Hon vill absolut också jobba på sjukhuset.
Praktiken – eller arbetsplatsförlagt lärande, APL, som den egentligen heter – är deras sista innan studenten. Sedan kan Maja, Julia och Ahlam kalla sig undersköterskor på riktigt, men redan nu visar de prov på stora kunskaper. De är tacksamma för allt de lärt sig på vård- och omsorgsprogrammet och tacksamma för den utveckling de kan se från den allra första APL-platsen på äldreboende till den nuvarande på sjukhuset.
– Det har varit en bra upptrappning. Nu kan man det här med omvårdnad, hur man pratar med patienter och bemöter människor, säger Maja.
Under den nuvarande APL:en har de fått utföra många omväxlande sysslor och också fått uppleva flera skarpa lägen. Maja berättar om hjärtstopp och patienter med inre blödningar, Julia om svårt sjuka personer och hur hon hanterar ledsna anhöriga och Ahlam om hur hon hjälper till på sitt allra bästa sätt när larmet går. Men rädda är de inte.
– Det är fascinerande och lärorikt att se hur himla snabbt allt går vid ett akutlarm. Plötsligt är det massor av människor som jobbar med patienten, säger Maja.
– Jag får adrenalinpåslag som gör mig väldigt fokuserad på det jag ska göra, säger Julia.
– Ja, när det är akut kör man bara på, säger Maja.
– Man vill göra något! Man vill få patienten att känna sig trygg, säger Ahlam.
Efter händelserika dagar är det skönt att ha stöd av varandra och av kollegor.
– Det är förstås jobbigt att se människor som lider, och jag känner jättemycket empati, säger Maja.
Så småningom vill de läsa vidare till sjuksköterskor.
– Jag funderar på att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård eller ambulans, säger Maja.
Som sjuksköterskor vet de precis hur de vill vara. Det är att hjälpa till där det behövs.
– Jag vill jobba patientnära, säger Julia.
De tror att de kommer ha en större förståelse för undersköterskornas jobb än andra sjuksköterskor, som har gått ett annat gymnasieprogram än vård- och omsorgsprogrammet.
– Jag kommer alltid hjälpa till med allt, och inte bara sitta vid datorn, säger Maja om hur hon ser på sig själv i rollen som sjuksköterska.
För alla tre är patienten det absolut viktigaste, att ta hand om människor är det som är i fokus. Ahlam berättar om känslan av att få en rädd patient lugn och Julia om hur det känns när det akuta läget gått bra, och allt har lugnat sig.
– Då känner jag en stor tacksamhet och att jag bara måste fortsätta jobba med det här, säger Julia.
När vi har pratat ett tag inser jag att det är dags för mig att gå. De tre ”nästan-undersköterskorna” har inte tid med mig mer. De vill till sina avdelningar, hjälpa till och lära mer. Det blir lite diskussion om att ta om bilden jag försöker ta. Men tillslut säger Julia:
– Äsch, jag bryr mig inte om bilden. Ta vilken som helst av bilderna. Nu vill jag bara tillbaka och jobba.
